Jag började mitt arbetsverksamma liv när jag var 18 år, är 51 nu. Har sedan dess jobbat heltid med undantag för studier och mammaledig på 80-talet. Jag har lärt mig massor och fått möjlighet till intressanta arbetsuppgifter och skapliga löner. Jag har varit med och startat upp företag och gett hundratals människor arbetstillfällen. Tycker alltså själv att jag gjort det riktigt bra! Tills för 7 år sedan då jag blev sjuk!??? Ett ord som knappt fanns i mitt vokabulär?? Sömnlös, deprimerad, orkeslös, panikångest...diagnoserna har varierat: utmattningsdepression, utbrändhet, utmattningssyndrom …. Värdet för mig som ”högpresterande" och människa ”sjönk som en sten...
Jag var sjukskriven, jobbade, blev sjukskriven igen, jobbade...så höll jag på i 7 år. Har nu varit sjukskriven en längre period och har haft tid att återhämta mig och börjat fått igång huvudet någotsånär igen. Har till och med, på eget initiativ, börjat en kurs i hälsorådgivning, som en rehabilitering för egen del i första hand. Men kanske också för att kunna hjälpa andra så småningom.
I förra veckan kom ångesten tillbaka igen som en fetsmäll i solar plexus ”...försäkringskassan bedömer att du har arbetsförmåga i arbeten på den reguljära arbetsmarkanden....” och det är HELTID som gäller. Min kurs i hälsa kan jag ju glömma nu. Ut i jobb bara! Från 100% sjukskriven till 100% arbetsförmögen!!
I USA har man äntligen börjat jobba för en vettig sjukvårdsreform men här i ”välfärdslandet” Sverige gör man tvärtom. Vart är vi på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar